Hjärnhinneinflammation!

Tänker dela med mig av nått som är det absolut värsta jag någonsin gått igenom å som fortfarande än idag kan få mig att må fruktansvärt dåligt psykiskt.

Som jag minns det. Tack å lov minns jag inte jätte mycket.

December 1996 drabbades jag av en väldigt allvarlig Hjärnhinneinflammation.
efter att ha varit förkyld å febrig en tid så trodde jag en dag att jag var helt frisk igen då jag kände mig bra för stunden. Jag gick ut å lekte med några kompisar en stund å tyckte de var kalas.
Väl hemma igen så märkte mina föräldrar att jag snabbt vart sämre igen, dom ringde sjukupplysning å dom svarade att de var ingen fara.
Senare mot kvällen började jag till å från förlora medvetandet vilket gjorde att dom ringde igen å fick åter igen svaret att de är ingen fara, förmodligen bara febern som spökar.
Tiden gick å jag försvann mer eller mindre helt från medvetandet. Mina föräldrar ringde sjukhuset å förklarade mina symptomer för dom samt att jag hade fruktansvärt hög feber.
Sjukhuset såg allvaret i det hela å skickade akut en ambulans, när dom väl kom fram å försökte få kontakt med mig så reagerade jag väldigt lite.
Det ända jag egentligen minns är en att det står en kille över mig med hästsvans å skäggstubb å försöker få kontakt med mig å frågar hur det är med mig.
Hög fart å blåljus in till SÖS för ett akut ryggmärgs prov. Då såg läkarna direkt att de är brotom, Så fort upp till M.I.V.A (medicinska intensivvårdsavdelningen) Där vart jag liggandes medvetslös i 5 dagar å de är bara en sak jag minns från de dagarna, Kennet Högvall kom förbi för att kolla hur det var med mig.
Han hade med sig en liten snöglob som det stod God Jul på.

Den har jag kvar än idag å är en av de värdefullaste ägodelar jag har.

Jag hade en massa slangar å Ekg inkopplat hela tiden. Jag kunde inte dricka så de fick fukta min mun med en blöt svamp för jag vart så sårig på både läppar å i munnen.
När jag började kvickna till från att vara borta hela tiden vart jag förflyttad till en barnvårds avdelning där skulle få vård en lång tid framöver.

Julafton kom å de som jag minns från de är tyvärr inte mycket, en av de få saker jag minns är att sjuksköterskorna gav mig en jul klapp vilket betydde som otroligt mycket för mig.
Under tiden som jag låg där så visade de sig även att jag fått blodförgiftning i hela kroppen på grund av eksem
som jag hade på baksidan av båda låren.
hela tiden fylld med dropp å medeciner vilket inte fick mig att må direkt bra, hade en fruktansvärd huvudvärk som inte går å beskriva.
Min mamma fanns hela tiden vid min sida, men tyvärr klarade inte min pappa av att se mig så fruktansvärt sjuk å dålig. har full förståelse för det.

En liten sak jag minns från mellandagarna är att de skulle visa stjärnornas krig på 4:an en av kvällarna, å jag kämpade så mycket jag bara kunde för att hålla mig vaken å äntligen få se en film.
Plötsligt vaknar jag upp å eftertexterna rullar, fy fan va besviken jag vart för en sån liten sak.

Nyårs afton kom å jag fick byta avdelning då min skulle på semester över nyår.
minns det så skrämmande väl att jag hamnade på barn avdelning nr5 under SÖS helikopter platta å de var så sjukt kallt, men ändå är de en kväll jag minns med glädje, för att Mormor, Morfar å Mamma var där med mig. när tolvslaget kom så låg jag med både täcke 3 filtar å frös ändå men vi fick vi se fyverkerier men allt vi hörde var en helikopter som stod i beredskap för utryckning.

Väl tillbaka på barn avdelning 3 så fick jag äntligen tillbaka världens underbaraste sjuksköterskor igen.
de som tog hand om mig där är bland de mest betydelsefulla personer i mitt liv å jag har så otroligt mycket att tacka dom för.
Efter att jag fått byta dropp en hel del så började min kropp stöta ifrån vanliga områdena för dropp vilket gjorde att jag var tvungen att gör ett special ingrepp för ett special dropp, fick åka iväg till en annan lokal för ingreppet.
Efter det sjukt smärtsamma ingrepp så hade jag en ny dropp slang, En 13 cm lång slang i huvudpulsådern som var fast sydd med 2 stygn. så fort jag hostade eller vred huvudet så gjorde det riktigt ont.
å koksalt lösning var ju ingen direkt hitt kan jag lova.
hade ännu inte kunnat äta något å ca 3 veckor har gått, en sköterska kommer in å ska byta dropp å försöker se om hon kan få fram min aptit å säger att jag skulle tänka mig att droppet var pizza, aldrig har nått så litet fått mig å kräkas så fort som de gjorde.
jag var så fruktansvärt tom på näring att det ända som höll igång mig var allt dropp jag fick.
Det gick så långt (kan låta äckligt) men jag sket helt jävla genomskinligt, nog fan är man tom då.

När tiden äntligen kom å jag började lätt återhämta mig var jag tvungen att lära mig att gå på nytt.
Jag hade förlorat så mycket muskler å kraft att jag kunde helt seriöst inte gå längre.
Fick börja med att försöka lära mig att stå med hjälp av gå stöd, började lätt å de tog sin tid kan jag lova.
å äntligen vågade jag försöka äta så morfar frågade vad jag önskade mig, en cheesburgare ville jag ha då.
en tugga fick jag i mig innan de kom upp igen.
kampen att lära mig gå fortsatte å till slut kunde jag börja röra mig lite.
Efter en hel dels tränande så kunde jag gå även om det tog mig 20-30 minuter att komma 50 meter.
Helt slut efter alla försök å många gånger ville jag verkligen inte för de gjorde så fruktansvärt ont varje gång jag behövde röra mig. Var så himla svag i kroppen å hade ingen som helst ork till nått.
Allt jag bara ville var att få bli frisk å komma hem igen, de tog så fruktansvärt mycket på mitt psyke att gå igenom den där skiten.

de ända som fick mig att vilja kämpa var  att min familj hela tiden fanns vid min sida, å jag ville inte behöva se min mamma så otroligt ledsen som var på grund av att jag var sjuk, de gjorde så ont inom mig å se när mig familj bröt ihop i tårar för att jag var sjuk.
Jag ville verkligen bli bättre så dom kunde må bättre också.

Tror det var mars-april jag äntligen fick komma hem igen, med andra ord så var jag inlagd skapligt länge.
när jag å mamma äntligen klev ur taxin utanför vårat hus så var vi ca 20-25 meter från porten å jag ville verkligen gå hela vägen själv, dock tog det ca 15 min att komma hem, men jag gjorde det.

Väl hemma så var jag fortfarande dålig å kunde inte gå ut, men en sak som jag minns så sjukt jävla väl är att en dag ringer det på dörren, jag lyckas ta mig dit å öppnar.
Där står 2 av mina klasskompisar Stina å Anni, med sig hade dom en kalle anka tidning å en påse godis.
Det lyfte mig så otroligt mycket att veta att mina klasskompisar tänkte på mig å jag kände en otrolig glädje.
Första dagen tillbaka i skolan för att  träffa lärare å rektor för att gå igenom vad jag skulle behöva komma ikapp så såg några klasskompisar mig genom fönstret å började gapa direkt å sprang ut för att kolla hur det var med mig.
att små saker kan få en å må så otroligt bra är helt underbart, dock vart jag lite förvånad när jag fick höra att många trodde jag skulle sitta i rullstol efter allt.
Men jag tog mig igenom allt å står idag på båda mina ben.

nått år efter att jag vart frisk så träffade jag en av mina sjuksköterskor på Årsta torg å de visade sig att hon bodde i Årsta, Hon tog mig lite åt sidan å frågade hur det var med mig å hur jag hade det idag (då)
å jag svarade att jag mådde mer eller mindre kanon igen.
Då berättade hon för mig att om det inte vore för mina föräldrar ringt just då dom gjorde så hade jag förmodligen dött, det hade tydligen räckt med 1 timme till å de hade vart min sista.
Hon berättade även att mitt fall var ett av de absolut värsta fall av Hjärnhinneinflammation på väldigt många år.
Än idag används mitt fall för läkar studerande som ett exempel på hur illa det kan gå.

Att jag var så nära skrämde mig ordentlig kan jag lova, men jag är frisk å står stadigt kvar.
De "men" jag fått efter den resan är att jag är extremt ljus känslig å kan få sån fruktansvärd huvudvärk ibland.

Den resan är nått som kan pressa mitt psyke till å från å kan sänka mig kraftigt, å nått jag inte kan förklara varför är att jag mår så fruktansvärt dåligt inombords än idag över att min sjukdom fick mina föräldrar att må så dåligt så pass länge.

Det är så jag minns allt å jag minns inte ens hälften av vad mina föräldrar minns å de är jag nog glad för.

Delar med mig av det här för att jag känner att jag behöver få ut det för jag är trött på att må dåligt för nått som jag klarat mig igenom.

Många har gått igenom mycket å jobbiga saker å de ända vi kan göra är å glädjas över att vi står här idag.
Jag är så sjukt jävla tacksam för alla som finns vid min sida å stöttar mig genom allt jag väljer att göra.
Vet att de är många som inte visste den här delen om mig, så nu vet fler att även en åsna som mig kan ha haft det riktigt jävla jobbigt.

info om Hjärnhinneinflammation

Ta hand om varandra å gläds åt vad ni har.